En gång i tiden arbetade jag som pedagog på Björndammen skola, där jag hade ansvar för en grupp elever från årskurs 6 till 9. Gruppen var sammansatt av elever från olika bakgrunder – svenska och invandrarbakgrunder – vilket skapade både en rik mångfald och en rad utmaningar.
En utmanande början
När jag började arbeta med gruppen präglades miljön av oro. Arbetsron saknades, eleverna saknade tillit till både sig själva och skolan. Det fanns individer som kämpade med motivationen, och någon som till slut hamnade i kriminalitet. Men det fanns också ljus – som den elev som senare blev professionell fotbollsspelare. Denna kontrast gjorde det tydligt att varje väg som eleven tar börjar i skolans vardag – och att vi har ett ansvar att ge dem rätt förutsättningar.
En oväntad intervju – ett ovärderligt förtroende
Min resa började med vad som måste vara världens kortaste jobbintervju – på en parkering. Jag knackade på dörren till rektorn Ante Brännholms kontor, nyutexaminerad, med hjärtat fullt av vilja att förändra. När jag sa:
"Jag vill arbeta med ungdomar och hjälpa dem att hitta sin plats i samhället",
såg han något i mig som inte krävde fler frågor. Dagen efter skrev jag på anställningsavtalet.
Ett modigt ledarskap och ett nytt pedagogiskt förhållningssätt
Jag presenterade mitt projekt “433 – Det blir bättre”, som byggde på tre kärnprofiler: idrott och rörelse, samhällsengagemang och praktisk etik. Ante trodde på idén och gav sitt fulla stöd. Men parallellt med detta projekt införde jag också principer inspirerade av Maria Montessori.
Montessoris pedagogik grundas i övertygelsen om att varje barn har en inre drivkraft att lära. Barn lär bäst genom att få frihet inom struktur, och genom att själva få planera och ta ansvar för delar av sin skoltid. I praktiken innebar det att mina elever själva fick vara med och utforma delar av sin vecka – välja ämnen, former och sätt att arbeta med dem. De fick inte bara instruktioner – de fick förtroende. Det byggde deras självkänsla, och det var nyckeln till att vända hela gruppens dynamik.
Delaktighet, ansvar och mening
Vid sidan av skolarbetet drev vi initiativ med verklig samhällsnytta: välgörenhet, idrottsaktiviteter, kampanjer. Detta förenade eleverna. De fick känna hur deras ansträngningar kunde påverka något utanför skolans väggar. Som Montessori uttryckte det: ”The greatest sign of success for a teacher is to be able to say: The children are now working as if I did not exist.”
Genom detta arbetssätt, där lärandet blev levande och meningsfullt, tog eleverna mer ansvar – inte bara för sig själva, utan för gruppens välbefinnande. De började se sig själva som aktiva deltagare, inte passiva mottagare. Det var inte bara undervisning – det var en social rörelse i miniatyr.
Ett års arbete – ett livslångt avtryck
Efter ett år hade mycket förändrats. Vi hade en fungerande grupp. Relationerna var trygga, lärarna glada och eleverna hoppfulla. Min lektion utsågs till Årets lektion av Partille Tidning. Det var inte min ensamstående insats som hyllades – det var en kollektiv seger. En berättelse om förtroende, ansvar och ett annorlunda sätt att se på skolan.
Jag är tacksam för det förtroende Ante Brännholm visade. Han såg inte min bakgrund som ett hinder – han såg min potential. Det är ett modigt ledarskap. Och jag är stolt över eleverna, som visade att med rätt verktyg, rätt miljö och friheten att växa – kan de blomma.
Avslutande reflektion
Skolan är mer än en plats för kunskapsöverföring. Den är en plats för människobygge. När vi kombinerar trygghet, ansvar, elevinflytande och kärlek till lärande – då uppstår magi. Montessoris principer hjälpte mig att se varje elev som en individ med egna vägar, och genom det lyckades vi skapa en plats där elever kände sig sedda, hörda och engagerade. Och det, tror jag, är själva kärnan i utbildningens uppdrag.
Kommentarer
Inga kommentarer